Lidingöloppet

Höstens höjdpunkt Lidingöloppet lockade i år de två vanliga uvarna Stigmar och Adde. Såhär skriver Stigmar om sin upplevelse på ön:

Hade som primärmål att slå förra årets pers på 2:24:45 och gärna gå under 2:20. Bestämde mig dock på att satsa på medaljtid och se hur långt det skulle hålla. Startade i grupp 1c i år med förhopning att man kunde luta sig tillbaka och bara flyta med i starten men det blev oväntat bökigt och svårt att försöka hålla det eftersträvade tempot. Första fem gick lite väl långsamt och jag sprang nog lite defensivt. Efter sju åtta km ordnade det upp sig och jag började trycka på lite mer. Som planerat kunde jag ligga på ca 4:20 tempo fram till de tuffa backarna från 16 och framåt. Även sträckan 16-21 gick över all förväntan med riktigt klipp i backarna och efter 20 km behövdes en slutmil på ca 44:40 för en medalj och det kändes riktigt spännande. Efter ca 21,5 km började det dock rycka lite oroväckande i högervaden varje gång jag tryckte på i backarna och jag anade att det kunde ställa till problem. Fick börja springa mer på hälarna för att sträcka ut vaden vilket blev jobbigt. Precis innan abborren började den andra vaden strula lite också. Sprang uppför hela abborren och hade inte gett upp hoppet riktigt än. Efter följebacken till abborrejäveln knöt det sig rejält i höger vad så jag fick ge mig och köra det klassiska stretchet mot en stolpe och därmed ge upp medaljkampen helt. Kunde springa vidare efter ca 30 sek och tog det försiktigt för att undvika fler avbrott. Svinnöjd att jag kunde hålla ihop det ända in i mål på ganska bra fart trots den stapplande löpningen. Pers med 8 minuter är riktigt gött. Trodde faktiskt inte att formen skulle vara så god. (Tiden blev 2.17.01)

Adde, som för en gång skull inte kraschade i backarna, spurtade in på 2.43.02. Präktigt pers även där trots rejäla krampkänningar sista halvmilen. Kanske tiden kunde pressats ytterligare om det inte slösats så mycket energi på att posa inför fotograferna?