Ola besökte som vanligt "Helsingborg Marathon". Sin vana trogen körde han inte någon maraträning innan, varför bryta den traditionen ? Det ska ju kännas lite. Här är hans berättelse:
Det finns inte så mkt att säga om Olas 3e Helsingborgs maraton. Man kan väl sammanfatta det med ett ord. KOLLAPS!
Oron var stor inför årets 42 km i Helsingborg. Skulle Olas mage spela honom ett spratt även detta år? Skulle vaderna säga ”Stopp du springer inte en meter till!”? Eller skulle det för en gångs skull bara flyta på.
Ola hade bestämt sig redan innan start att han skulle hänga med de trevliga farthållarna i sluttid 3:30, precis som förra året. Målet vara att följa denna grupp tills han kände att det var tid att släppa. Första halvan av loppet kändes mkt bra och varken magen eller vaderna gjorde något anspråk på att sätta några käppar mellan benen på Ola. Men strax efter 25 km började krämporna komma! En långsmal blåsa under foten gjorde så att löpsteget började se lite ansträngt ut och så efter de berömda 30 kilometrarna så sa både baksida lår och vader ifrån och det blev en kamp mot smärta och krampkänningar.
Sista 12 kilometrarna blev en blandad kompott av gång och försök till jogg och km-tiden tickade över 7 minuter . Men att få en DNF fanns inte på kartan. Ola krigade sig i mål på 3:56:58 och tar med sig ett par värmande ord från en kollega inom Räddningstjänsten! ”Alla som genomför ett Maraton är en hjälte”.
Nu ställer Ola in siktet mot Lidingö och nästa långa utmaning.
